Hej allesammans.

Jag skulle skriva ett riktigt blogginlägg, men min dator är numera nerpackad. Som resten av mitt Amerikanska liv, mitt liv jag lever nu. Mina väskor är så gott som packade, och imorgon bitti lämnar jag Arizona. Jag lämnar mina vänner här, och mitt hem. Jag lämnar också mina två Europeiska värdsystrar. Jag flyger, tillsammans med min värdfamilj, till South Carolina för att avsluta året där. Det är ledsamt det hära. Mitt rum är så naket utan alla bilder och grejer på väggarna. 

Igår var graduation. Jag skriver om det senare, när jag har tillgång till alla bilder. Dock ser jag väldigt gråten ut på många bilder; det blev många sista hejdån där. Usch. Sen dess har jag haft en sista sleepover hos Kristen med Clarissa & Bianka, och gråtit lite till när jag sa hejdå till dom. Usch. 

 

Men ja. Inlägg om graduation kommer omgående, håll ut kamrater.  

Det fungerar inte att ladda upp bilder från mobilen så det blir ett bildlöst inlägg.

Detta skulle publicerats för två dagar sedan, men det gjorde det tydligen inte.

---

Ska jag börja med idag och säga att jag har gått sista dagen på high school? Eller ska jag börja med att Skylines prom var förra lördagen, och att Esteban vann promking? Jag tror jag börjar med lite prom. Min skolas prom var som sagt förra lördagen. Temat var The Great Masquerade, så en mix av The Great Gatsby och en maskerad, och hölls på ett fancy Marriott hotell. Vissa klädde sig passande till temat, exempelvis Kristin gjorde det. Själv använde jag samma klänning jag hade när jag var på Desert Ridge's prom. 

Sa jag någonsin att Esteban hade blivit nominerad till promking? Det var han iallafall. Det var tre pojkar nominerade för king, och tre fickor nominerade för queen, och på själva balen avslöjade de vinnarna. Esteban vann king! Jag blev så glad för hans skull. Han fick krona, och ett sånt där band man har över axeln och hela kalaset. Det var riktigt kalaskul! 

Mitt år här i USA är inte över riktigt ännu, men vi har haft vårt good bye party, så det känns att det börjar närma sig. Förra fredagen bjöd vi hem lite vänner för att "fira" att jag, Kristin & Eddie snart återvänder till respektive hemland. Några av de vi bjudit kom inte, och vissa vi inte ens had bjudit dök upp, men jag måste säga att gruppen som var där var suverän. Vi åt Estebans specialité (klicka här och se första bilden för att se vad detta är) (MUMS så himla smarrigt, äter fortfarande resterna hehehe), pratade, byggde människopyramider, tog bilder, badade i poolen, och åt tårta. Det var en riktigt lyckad kväll, och jag tycker inte om att jag snart måste lämna det här stället och alla människor jag lärt känna här. 

För någon vecka sedan fick vi ett brev på posten, ett brev som sa att jag skulle få ett pris. Tydligen får varje lärare på skolan nominera ca 2 elever, och då hade en av mina lärare nominerat mig. Jag hade inte en aning i vilket ämne jag blivit nominerad, men det skulle jag få reda på på en Award Ceremony som skulle hållas i skolan i Torsdags. Clarissa & Esteban hade också blivit nominerade, så torsdagen kom, och vi klädde oss fint och for till skolan på kvällen. Folk hade med sig familjer, morföräldrar och hela kalaset. Jag fick gå upp på skolans scen, och skaka hand med rektorn när jag fick mitt diplom. Jag snubblade inte, och allt gick som smort, förutom att damen som läste upp mitt namn inte riktigt kunde läsa. Clara Benedictsson blev Sierra Benedictsson. Jag vart lite osäker på ifall jag skulle gå ut på scenen när de sa så, men det var mig de menade. Det var tydligen min mattelärare som nominerat mig, det var ett bra och smart ämne att bli nominerad i. Var lite rädd att det skulle vara i painting, för isåfall skulle det inte räknas. Men så var icke fallet. Clarissa blev nominerad i Engelska, och Esteban fick en sisådär 4325 priser, från the marines, och lärare och jag vet inte vad. Så nu sitter ett bevis på att jag är smart på väggen här hemma :)

I Tisdags gick jag inte till skolan. Denna dag spenderades i Tempe, köandes för konsert med Clarissa, Bianka & Kristen. Det var Twenty One Pilots som skulle uppträda. Andra gången jag ser dom här i Staterna. Vi kom till The Marquee, stället de skulle spela på, runt 13-tiden. Kl 18:30 släpptes vi in, och vid 19:30 kom första förbandet ut på scen. Hunter Hunted hette dom. Jag hade aldrig hört talas om dom innan, men dom var riktigt bra tycker jag! Andra förbandet hette NONONO. Sångerskan i det bandet hade en accent, och Bianka skämtade och ba "Höhö Clara, is that your cousin?". MEN HÖR OCH HÄPNA, de är från Stockholm! Jag var tvungen att googla lite där i publiken där jag stod, för jag tyckte NONONO lät lite bekant. Det visade sig att de var svenska, och att de var på Hultsfredsfestivalen förra året. När jag berättade detta för mitt lille crew så flippade de och började skrika "WOOO SWEDEN" "SHE IS FROM SWEDEN" "WE LOVE SWEDEN". Efter NONONO kom de vi alla väntat på. Joshua Dun & Tyler Joseph, aka Twenty One Pilots. De är så bra att jag inte vet vad. Och de vet hur man gör en bra show. Och Tyler, sångaren, är så hemskt charmig när han pratar mellan låtarna. Sjöng och dansade som om det var den sista dagen i mitt liv. Twenty One Pilots gör så att de går ut och uppträder på publiken, literally. De skickar ut en planka som publiken håller upp, och så sitter de på den och sjunger/trummar. Var så nära så jag höll i plankan! Det var trummisen, Josh Dun som var på min planka, och när han skulle tillbaka upp på scenen så pekade han ut i publiken. och gissa var han pekade om inte rätt på mig. Rätt i min kamera som filmade. Jag dog 14 gånger om.

 

Efter konserten träffade vi NONONO, och jag berättade för dom att jag var från Sverige. Så sångarbruden ba "NEJ ÄRE SANT?!" och kramade om mig. Kändes nästan som att det var jag som var kändisen, när hon kramade mig, jag kramade tillbaka på hennes kram. ClaraCool. Det var så konstigt att prata Svenska igen, efter nästan 10 månader i USA. Det är så himla annorlunda att prata över skype och att prata svenska face to face med någon, det är galet. Jag känner mig helt handikappad, för jag känner att jag kan knappt svenska längre. Det känns mycket naturligare att prata på engelska. Jag tog iallafall en bild med NONONO, och det var näiz.

 

(Jag ligger grymt efter med bloggandet nu, det har vart en händelserik vecka, och vårt internet hemma funkar inte. Nu fick jag låna en hotspot mojäng från the father, så nu ska jag börja catcha up!)

 

Nu tänkte ni allt på mat va? Det Strawberry detta inlägg kommer handla om är inte ett sådant Strawberry man äter, det är ett ställe här i Arizona som heter Strawberry. För en vecka sedan tog vår kompis Silvestre med mig, Kristin & Eddie på en hike. Han sa att vi skulle till ett vattenfall och jag tänkte att "det låter ju trevligt, visst jag kan hänka.". Så runt 7 på morgonen kom Silvestre förbi och hämtade upp oss, bilresan till Strawberry, där vi skulle hajka, var nästan 2 timmar lång. Vi stannade på subway och införskaffade lunch, och sedan efter ett toalettbesök började den långa vandringen. Vi hade hört att det skulle vara cirka 4 miles one way till vattenfallet, men när vi kom dit berättade en man för oss att det var 5 miles. Så 8 km. Nice. Eddie & Silvestre är väldigt pratglada, och ville gå och lyssna på spansk musik och tjoa &  tjimma, så jag och Kristin gick lite i förväg så vi kunde vara skandinaver och ha det lugnt och skönt. Vi vandrade på, genom öken och djungel (kändes det som iallafall), och ödlorna sprang runt mest överallt. Vi hittade en flod som vi följde, och tillslut kom vi fram till vattenfallet. Holy macaroni var vackert det var. Det var som i en film. Helt genomskinligt vatten, omringat av klippor, skog, och röda berg. Så typiskt Arizona, men samtidigt så himla inte. Vi fick vänta en stund på Eddie & Silvestre, och sen åt vi våra smarriga mackor och hoppade i plurret. Det var inte ens så kallt, svalkande. Strömmen var stark men vi var starkare. Det fanns en liten grotta precis bredvid vattenfallet som man kunde simma in i, så det gjorde vi. Det var så fantastiskt, och detta ställe, som för övrigt hetter Fossil Creek, är helt klart ett av mina favoritställen på jorden.

Här i Amerika har jag en kamrat som heter Anissa. Anissa sprang cross country, spelade fotboll, och springer nu distans i track, precis som jag. Denna Anissa har ett intresse för skådespeleri vid sidan av allt sportande, eller ska man kanske säga att sportande intressen vid sidan av skådespeleriet. Denna bilden har dykt upp i ett inlägg för länge sedan, men här har vi flickan↓.

PP & PP.

Denna vecka har varit händelserik. Det pratas väldigt mycket om prom i skolan, och människor frågar varann hit och dit. Fast min värdmamma sa att hon tyckte det kändes som att det är väldigt många som går i grupper i år. Biljetter är inköpta, och nästan alla i min grupp har sina klänningar fixade. 

Ni vet i alla filmer när det är prom, då de röstar fram Prom King & Prom Queen? Ja, det ska vi göra på min skola med. Och gissa vem som blivit nominerad till Prom King om inte Esteban?! Han är 1 av de 3 nominerade, och jag tror han kommer kamma hem segern. Även fast han inte vill det. 

 

Igår hade vi vår track banquet. Alltså typ avslutningskalas. Vanligtvis gör man så att alla klär upp sig, och tar med sig mat så har man ett stort knytkalas där det delas ut priser och folk som gjort bra grejer, såsom slagit skolrekord och så, uppmärksammas. Men vår huvudtrackcoach sa att han tyckte inte man skulle ha en banquet ifall man inte vunnit state, så vi hade ett poolparty istället. Så istället för track practice igår så hade vi skolans pooler, där vi badade och åt pizza tillsammans. De delade också ut priser och diplom och så, så det var nästan en banquet.

 

Folk verkade tro att detta var goodbye till mig och Kristin, för flera stycken kom till oss och ba "Ska ni åka hem nu? Det var roligt att lära känna dig, jag kommer sakna dig." Och vi kände mest ????? för det är ju ca 3 veckor kvar, vi ska inte lämna ännu. Efter banqueten fick vi skjuts hem av Mugge, men han ville stanna och spela lite ultimate frisbee, så jag och Kristin la oss i våra bikinisar på skolans höjdhoppsmatta och solade och tittade på när de spelade. Vi kom överens om att detta var livet på en pinne. Bara slappa i solen på en stor madrass, efter att ha badat i poolen. Och det bästa av allt, att detta faktiskt är våra liv nu. Vi var hemma när vi gjorde detta. För jag tycker att jag är hemma här, jag har två hem nu.

 

På kvällen åkte jag, Miriam, Clarissa & Jazmin ut och åt på restaurang. Det var så trevligt så trevligt. 

Hänt i veckan: