Jag är på ett sådant väldigt skrivhumör. Det är inte ofta jag känner så, så nu tänkte jag ta tillfället i akt och skriva av mig. Men om vad? Rädslan för att åka hem? Rädslan för förändring, både hos mig själv och hos andra? Jag vet inte. Jag tänker nog bara skriva på och se var det här leder. Jag menar, jag är såklart rädd. Jag minns när jag var yngre, för en sisådär tre-fyra år sedan, och jag hade spenderat flera veckor i sträck på mitt landställe. När jag kom hem igen och träffade några av mina bästa vänner så var det inte riktigt som vanligt. Vi skrattade inte riktigt åt samma saker, och det var alltid jag som var lite utanför. Alla andra hade spenderat sommarlovet ihop, setts så gott som varje dag, förändrats tillsammans. Jag minns att en kompis sa till mig att jag inte var lika rolig som vanligt, att min humor inte var lika bra som den brukade vara. Något som antagligen bara slank ur henne, utan eftertanke, men också något som jag minns flera år senare. På senare år var jag hemma mer under somrarna på grund av fotbollen, och när jag inte var hemma så kunde jag ha kontakt med mina vänner tack vare internet. Det var ju inget man använde sig av när man var yngre, så när jag var ifrån mina vänner hade jag ingen som helst kontakt med dom. Jag är inte heller personen som byter kompisar hit och dit. Blir jag nära vän med någon stannar jag med den personen, så när tiden går och man utvecklas och förändras, så gör man det tillsammans. Det är som att man går på en tvåfilig väg, man går framåt, men man har alltid kompisen bredvid sig. Man förändras, men man gör det tillsammans. Nu, däremot, separerades filerna som ett Y, och båda måste fortsätta i sin egen fil. Man vinner inget på att stanna bara för att vägen svänger lite. Sen vet man inte vad som händer, leder vägarna till samma ställe? Eller iallafall i närheten av varann? Jag vill gärna tro att jag är så pass nära med en del vänner att även fast våra vägar skiljs åt för en stund så är det ingen fara. Att man är tillräckligt lika för att ingen ska göra någon drastisk sväng så att vägarna delas allt för mycket.

Trots detta känns det faktiskt helt okej att vara på andra sidan jorden medans livet i Sverige rullar på. Jag är vid liksom vid sidan av, och kan tjuvkika lite på livet där hemma genom sociala medier. När jag tjuvkikar känns det som att det knappt hänt något alls där hemma. Det som skrämmer mig mest, och får mig att inse att jag har vart borta en lång tid, är när jag ser hur långt hår alla mina vänner fått. Det kan låta som en liten sak, men det är som ett bevis på att saker är annorlunda. De ser liksom inte ut som jag är van vid, och det är lika med förändring. Men vad förväntade jag mig? Klart ting förändras under ett år. Just nu är jag både rädd och spänd på att se hur allt, och framför allt jag själv, har förändrats när jag kommer hem. Men när dagen för hemresa närmar sig här kommer jag antagligen mest vara rädd. Tur att den dagen inte är här än på ett tag.