Jag fick en fråga om vad det är för människor jag träffar här och hur de är mot mig, så jag tänkte ge mig på att besvara den frågan. 

 

De flesta människor jag träffar här träffar jag i skolan. Jag går på en stor skola med 2000+ elever, så det vore lögn att säga att alla vet vem jag är och att alla är superinteresserade av den exotiska svenska flickan. De allra flesta vet antagligen inte vem jag är, men de som jag har lektioner med/pratar med på mina lektioner är jätteschyssta mot mig. 

 

I nästan varje klass jag har så är det någon/några som pratar med mig lite mer och frågar frågor om Sverige och om vad jag tycker om Arizona. Exempel på frågor som jag fått: 

 

Sen i korridorerna händer det att jag möter folk jag inte vet namnet på, men som säger "Hey Clara!" . Så jag får uppmärksamhet, och jag antar att det är den jag måste ta vara på för att få vänner, att jag ska vara social, rolig och visa min bästa sida så att de märker att jag är en trevlig prick som de vill ha kontakt med. Det är bara så väldigt svårt innan man kommit in i språket riktigt att driva konversationer, och uttrycka sig på ett sätt så man känner att man är sig själv. Just nu kan jag liksom prata med personer, men jag kan inte riktigt vara Clara, om ni förstår vad jag menar?

 

Att börja med Cross Country är nog det bästa jag gjort här hittills. Där sitter man inte i en bänk och ska lyssna på läraren och göra sitt arbete, utan där springer man omkring, och man pratar naturligt med varandra, både under träningen och i omklädningsrummet. Det är här jag träffat de schysstaste personerna, som jag har pratat mest med. Men även om jag pratat med dom, och kan en del namn så skulle jag inte säga att jag har fått "kompisar" än. Jag skulle inte kunna ringa någon av dom och fråga om de vill hitta på något under helgen t.ex.  Just nu är vi "klasskamrater" som hejar i korridoren, men jag hoppas få någon/några kompisar här snart. 

 

Men man märker verkligen att jag inte är i Sverige längre, här är faktiskt alla mer sociala, och det är inte konstigt att bara gå till några man är lite bekant med och bjuda in sig själv till samtalet (även om jag inte är så bra på den biten än, men det kommer nog med språket).

 

Nu låter det nog som att jag har svårt att hitta vänner, och att det är svårt att få bra kontakt med folk, men då ska vi inte glömma att jag inte ens vart här i en vecka, och bara gått i skolan 4 dagar. 

 

Jag har också träffat lite andra utbytesstudenter (på mötesgrejen igår som förövrigt var hemskt tråkig, bara massa info), flera av dom var trevliga, men tyvärr bodde de ganska långt bort från mig, typ på andra sidan Phoenix. Men jag har en tysk tjej som heter Lena som bor nära mig, hon och jag gick runt lite efter mötet igår och bytte mobilnummer och så. Det är väl det närmaste jag har kommit en ny vänskap här borta, men som sagt, det kommer nog.

 

Jag har börjat bli nervös. Nervös för att försova mig. Nervös för incheckningen. Nervös för att min packning inte ska gå ihop. Men mest av allt är jag nervös inför mötet med värdfamiljen. Min värdfamilj har inte vart som de flesta värdfamiljer och velat lära känna mig och skypea innan jag kommer, de verkar vilja lära känna mig på plats. Min värdpappa ska hämta mig på flygplatsen, och jag har bara mailat med värdmamman. Jag har ingen aning om vem värdpappan är (förutom att han älskar att cykla och att jag har sett en bild på honom). Jag ska alltså åka och mötas av en okänd man, hur hälsar man? Ska jag kalla honom Sir eller Mr Efternamn? Ska jag ta i hand eller kramas? Förväntas jag vara pratglad och pigg efter att ha gått upp astidigt och flugit i 5 timmar och 23 minuter? Jag vill liksom inte börja med att ge värsta osköna intrycket på pappan, eller någon annan i familjen heller för den delen. Men det känns som att oskön är det enda jag kan vara när jag är trött och osäker på språket. Jag får försöka hålla humöret uppe och inte vara superblyg. Värdmamman och syskonen kommer vara i skolan när jag kommer, så dom kommer jag inte träffa förräns på eftermiddagen. När dom kommer hem kommer jag alltså ha flyttat in i deras hus. Gud, jag borde inte analysera det här, jag blir bara mer nervös. 

 

Borde jag duscha innan jag träffar dom? Jag kommer ändå bli ofräsch efter flygningen, men om jag duschar innan har jag liksom gjort det jag kunnat för att göra ett fräscht första intryck. Svåra beslut det där. Får se hur jag gör.

 

Nu ska jag packa min väska och pussla ihop så att den stora resväskan väger under 23 kg och handbagaget ska väga under 18. Annars blir det dyrt har jag hört. 

 

Jesus i taket vad nervis jag är.

Önska mig lycka till människor, för nästa gång jag skriver så kommer jag ha träffat min värdfamilj.

Hejdå New York.

Det här med att säga hejdå. Jag vet inte hur man ska beskriva det. Men jag ger det ett försök nu när jag fortfarande är tårögd efter mitt värsta hejdå hittills.

 

Tänk att du träffar två av dina bästa vänner, ni går på restaurang och pratar som vilken trevlig kväll som helst. Ni skrattar så ögonen tåras och magarna värker, ni äter glass och är sådär glada som man ska vara en kväll på sommarlovet. Denna kväll har allt varit som det brukar vara, som det ska vara. Möjligtvis har det tagits något fler bilder än vanligt bara. På hemvägen splittras sällskapet, en kompis får en vi-ses-snart-igen-kram innan du börjar promenera hemåt med din bästa vän vid din sida. Ni båda vet att strax ska ni säga hejdå, strax ska ni skiljas åt för 10 månader. Ni pratar på om gamla minnen om framtidsplaner, vilka ni är, vilka ni ska vara sen. Medans ni går där och pratar rinner tårarna och bröstet värker. Du inser hur mycket du kommer att sakna din bästa vän, hur skrämmande en framtid där ni inte träffas var och varannan dag är. Du är livrädd för att lämna något som betyder så mycket för dig, men det är du som lämnar, det var ditt beslut att lämna, det är liksom du som orsakat alla dina egna tårar och just nu känns det beslutet som ett av de sämsta du fattat i ditt liv. Även fast du just nu inte vill något annat än att stanna hemma och leva som vanligt, vet du att du skulle bli så besviken på dig själv om du gav upp det här. Det är klart du ska åka.

Nu står du och din bästa vän och håller om varandra, båda gråter. Vill inte. Nej. Fel. 

Sen ska du fortsätta promenaden, ensam. Nästa gång ni ses är inte om några dagar, inte ens om några veckor, utan om 10 månader.

Det är ungefär två timmar sedan ni släppte taget om varandra och nu börjar tårarna ta slut, eller du kan iallafall andas vanligt igen nu. Huvudvärk. Trött.

Färdigt. Över. Done. 

 

Denna mörka julikväll bjöds det på regnväder med åska & blixtar, tårar och ett löfte. 

Bara 10 månader.