Jag är på ett sådant väldigt skrivhumör. Det är inte ofta jag känner så, så nu tänkte jag ta tillfället i akt och skriva av mig. Men om vad? Rädslan för att åka hem? Rädslan för förändring, både hos mig själv och hos andra? Jag vet inte. Jag tänker nog bara skriva på och se var det här leder. Jag menar, jag är såklart rädd. Jag minns när jag var yngre, för en sisådär tre-fyra år sedan, och jag hade spenderat flera veckor i sträck på mitt landställe. När jag kom hem igen och träffade några av mina bästa vänner så var det inte riktigt som vanligt. Vi skrattade inte riktigt åt samma saker, och det var alltid jag som var lite utanför. Alla andra hade spenderat sommarlovet ihop, setts så gott som varje dag, förändrats tillsammans. Jag minns att en kompis sa till mig att jag inte var lika rolig som vanligt, att min humor inte var lika bra som den brukade vara. Något som antagligen bara slank ur henne, utan eftertanke, men också något som jag minns flera år senare. På senare år var jag hemma mer under somrarna på grund av fotbollen, och när jag inte var hemma så kunde jag ha kontakt med mina vänner tack vare internet. Det var ju inget man använde sig av när man var yngre, så när jag var ifrån mina vänner hade jag ingen som helst kontakt med dom. Jag är inte heller personen som byter kompisar hit och dit. Blir jag nära vän med någon stannar jag med den personen, så när tiden går och man utvecklas och förändras, så gör man det tillsammans. Det är som att man går på en tvåfilig väg, man går framåt, men man har alltid kompisen bredvid sig. Man förändras, men man gör det tillsammans. Nu, däremot, separerades filerna som ett Y, och båda måste fortsätta i sin egen fil. Man vinner inget på att stanna bara för att vägen svänger lite. Sen vet man inte vad som händer, leder vägarna till samma ställe? Eller iallafall i närheten av varann? Jag vill gärna tro att jag är så pass nära med en del vänner att även fast våra vägar skiljs åt för en stund så är det ingen fara. Att man är tillräckligt lika för att ingen ska göra någon drastisk sväng så att vägarna delas allt för mycket.

Trots detta känns det faktiskt helt okej att vara på andra sidan jorden medans livet i Sverige rullar på. Jag är vid liksom vid sidan av, och kan tjuvkika lite på livet där hemma genom sociala medier. När jag tjuvkikar känns det som att det knappt hänt något alls där hemma. Det som skrämmer mig mest, och får mig att inse att jag har vart borta en lång tid, är när jag ser hur långt hår alla mina vänner fått. Det kan låta som en liten sak, men det är som ett bevis på att saker är annorlunda. De ser liksom inte ut som jag är van vid, och det är lika med förändring. Men vad förväntade jag mig? Klart ting förändras under ett år. Just nu är jag både rädd och spänd på att se hur allt, och framför allt jag själv, har förändrats när jag kommer hem. Men när dagen för hemresa närmar sig här kommer jag antagligen mest vara rädd. Tur att den dagen inte är här än på ett tag.

Det var nog allt jag hade att bjussa på en onsdagskväll som denna. Nu har jag skjutit upp mina läxor tillräckligt. Tack och hej.

1. Var ute i shorts varje dag, aka track.

2. Få shortsbränna, och strumpbränna med.

3. Försök sola bort det. 

4. Repeat.

 

Söndag! Idag tänker jag vara riktigt lat, det förtjänar jag tycker jag. Igår sprang jag nämligen över 9 miles (1 mile = 1,6 km, för bättre förståelse). Känns lite konstigt, men jag använder inte the metric system här borta, så jag tänker i miles nu med. Typ hur långt från skolan bor jag? Jomen typ 2 miles. Jag har gått och blitt amerikaniserad. 

 

Nästa vecka, den 7 mars, är det konsertdags igen. Konsert 2/4 här i staterna. The nbhd. Nej så hardcore fan är jag inte så att jag använder förkortningar på det där viset. The neighbourhood. Jag är taggad.

 

Afraid, en av mina favoriter.

Sweater Weather, deras mest kända låt.

Alleyways.

Everybody's watching me.

 

Jag blev avbruten när jag skrev detta inlägg för att vi skulle tydligen ut och äta lunch. Vi for till en mexikansk restaurang (nähä?). Jag åt shrimp tacos, och det var dundersmarrigt. Här får ni bild på min mat. Gotta löv the quality of mobilbilder. 

Imorgon är det ingen vanlig dag, för både imorgon och på tisdag har jag sovmorgon. Whoppaaa! Alla sophomores måste ta AIMS tests (något statligt tjosan, tror det är lite som nationella proven hemma), så då får alla andra årskurser ledigt. Börjar 12:05 istället för 8:00, så det ska bli riktigt skönt.

Har fullt upp i veckorna nu när track är igång, och har inte mycket tid för bloggen, eller något annat heller för den delen. Skolan rullar på. Åker dit runt 6:25 på morgonen, och lämnar först runt 17, så jag spenderar nästan all min vakna tid i skolan. 

 

Jag berättade ju om de hjärtana som satt på väggarna i skolan med fina ord i, jag hittade ett (två faktiskt) lite speciellt hjärta. 

Jag gick förbi den först och ba, jag älskar dig, så trevligt så trevligt nanana, gotta go to the bathroom. Sen ca 2,43 sekunder senare så ba vänta lite, var det där svenska?! Så jag gick tillbaka och mycket riktigt så var det modersmålet mitt det var skrivet i. Eftersom jag är den enda svennen på skolan, och den enda andra som ens förstår svenska är Kristin, så kände jag mig träffad. Kände att lappen var menad till mig. Om det nu var så vet jag inte, och jag har ingen aning om vem som skrivit den, men tanken att den var tillägnad mig var ju trevlig iallfall. 

 

Nu börjar klockan bli mycket, 22:09. Jesus i taket, time to go to bed. Godnatt/Godmorgon. 

Jag har länge fått höra om Jazmin's great aunts friterade kyckling, och igår skulle jag äntligen få testa den. Jag, Clarissa, Nikki & Jazmin åkte till Jazmin's great aunt. Tyvärr blev det ingen legendarisk friterad kyckling denna gången, men vi åt koreansk mat, vilket var smarrigt. Jag kanske får smaka den friterade kyckligen någon annan gång. Sen hade de ett apelsinträd och ett coctail träd (coctail är en mix av grapefrukt, citron & apelsin) så vi plockade massa frukt. Första gången jag plockade apelsiner. De andra tyckte det var konstigt att jag aldrig hade gjort det förr, men jag tycker det är konstigare att de aldrig har plockat äpplen från ett träd. När vi plockat massa frukt så åt vi lite efterrätt, och såklart testade vi lite av frukten vi plockat. Jag tyckte faktiskt om coctailen, den smakade lite speciellt, men me gusta. Vi fick ta med oss en del frukt hem, men den kommer nog ta slut på nolltid. 

Här i staterna tar man alla hjärtans dag på största allvar. Skolan var pyntad med hjärtan med fina ord och låttexter i. I kafeterian spelades kärlekssånger, och när man gick i korridorerna såg man flickor med stora nallebjörnar och blombuketter var man än vände sig. Är man över medellängd, som jag råkar vara, så fick man vara uppmärksam när man gick runt i korridorerna, annars krockade man med rosa & röda I-LOVE-YOU-ballonger. Man kunde också köpa crushgrams. Man lämnade in en lapp där man skrev upp namnet på ens crush, och så fick de en lapp under skoldagen att "somebody has a crush on you!", och efter skolan så fick de en läskburk. Det ända som var alla hjärtans dagigt med mig var att jag råkat ta på mig en rosa tröja, och att jag fick en rosklubba av en kompis.

 

På track hade vi som sagt trials. 100 m, 400 m & längdhopp skulle vi sprinters se hur bra vi var på. Jag blev onöjd med mina springtider, men jag blev nöjd med mitt längdhopp iallafall. Efter practice så hade coacherna fyllt ett par tunnor med vattenballonger så då blev det vattenkrig. Kristin hade redan gått in för ice bathing, men hon missade inte det roliga, jag sparade en ballong endast för henne. Hon hade precis bytt om till torra byxor eftersom hon hade haft sina andra i isbadet, woops.

I söndags var vi familjen på en Renaissance Festival. Det var alltså en festival för Renässansen (?? Har aldrig hört talas om tror jag, men om jag förstått det rätt så var det en gammal tidsepok). Esteban hade velat gå på denna festivalen, som tydligen hålls varje år, i flera år, och nu var det äntligen dags. 

Swing Dancing. Vet ni vad det är för något? Jag visste inte vad det var för en sisådär 2 veckor sen. Sen frågade Andrew, en kille från cross countryn, ifall jag ville följa med på swing dancing. Då var jag ju tvungen att kolla upp vad det var för något. Detta är videon han skickade för att visa vad det var. 

 

'

 

Jag fegade ur och gick inte. Men nu råkade det hända att han frågade igen denna helgen, och den här gången var både jag och Kristin medbjudna. Vi var livrädda, men eftersom vi hade varandra så tackade vi ja. 

 

Vad har man på sig när man swingdansar? Vad har man för skor? Hur dansar man ens? 

 

Frågorna var många, men Andrew berättade att kvällen skulle börja med en liten lektion i swingdancing, så det skulle vara lugnt. Andrew och hans syster kom och hämtade upp oss, och vi åkte till Kat's Corner där hela kalaset skulle äga rum. 

 

På lektionen skulle man lära sig grunden, och det skulle väl inte vara alltför svårt. Men de som sett mig dansa eller råkar veta att jag har noll kordination kan väl ana att det tog en bra stund för mig att lära mig stegen. Jag dansade med ca 1324 främlingar och det var okej när pojken/mannen var bra på att leda, men om han också var nybörjare så var det hemskt. Det var iallafall roligare än vad jag hade trott. En kille ville att jag skulle göra en "dip" (när man lutar sig bakåt långt och han liksom fångar en och puttar upp en igen). Det slutade med att han tappade mig på golvet och sen erkände han att det var hans första gång han dansade swing dancing och att han bara låtsades ha koll på vad han gjorde. Tack för den! 

 

Denna vecka var min första med track. Egentligen börjar inte tracksäsongen förrän på måndag, men eftersom vi har haft vår sista match så kunde vi gå till pre-track träningarna istället för fotbollsträningarna. Jag har inte bestämt mig för vilka grenar jag ska göra än, men det lutar mot att distanslöpning blir prio 1 (2 miles, 1 mile & kanske 800 m), sen så vill jag köra lite sprints, och testa på tresteg. Coachen verkar vilja att jag ska testa höjdhopp, lol på den, men jag kanske testar höjd också bara för att testa så mycket nytt som möjligt. Eller höjd är ju inte direkt nytt, jag vet bara att jag var värdelös på höjd på skolidrotten hemma i Sverige, jag var så rädd för pinnen man hoppar över efter att jag fått den på ryggen. Eller jag var väl okej om jag gjorde en kullerbytta över, men jag tvekar på att jag kan köra på den tekniken här. 

 

Pre-track träningarna tränar jag iallafall tillsammans med distansgruppen. Där finns de flesta av mina favoritmänniskor, cross country människorna. Så nu blir 6th hour kalas. Träningarna är väldigt jobbiga då jag är ur form, men jag kommer väl snart tillbaka. Jag är riktigt taggad på att börja tracksäsongen. Track är ju min vårsport, vårsport som börjar i Februari. Knasigt, men det är väl så det är när man bor i öknen antar jag.

 

Idag hade vi fotodag på fotbollen. Och sedan skulle vi lämna tillbaka alla våra fotbollskläder, så det var morsning och goodbye till soccer season på riktigt. Men det är lugnt, jag är redo att gå vidare till track! 

 

Har också hört att track meetsen ska va superkul, så det ser jag fram emot också!

I födelsedagspresent av Kristin & Eddie fick jag manikyr & pedikyr. Jag hade aldrig fått mina naglar fixade på salong förut, men det kan jag inte säga längre, för igår tog jag & Kristin cyklarna och fixade våra naglar. 

Man fick sitta i en massagestol (som faktiskt gav bekväm massage, tro det eller ej) med fötterna i ett fotbad. De masserade en fötter och vader båda vanligt och med varma stenar. Sen filade de och fixade, och till sist målade de ens naglar. Tänkte fota massor, men de stoppade ner mina händer i handskar med någon kräm i och sedan satte de någon värmestrumpa över alltihop, så det gick sådär med det. 

Efteråt skulle vi hem och äta pizza, men vi var riktigt sugna på Paradise Bakery så vi drog en sponanare och åt middag där istället. Vi båda tog half sandwich/half salad där det ingår en supersmarrig kaka. 

Det var en ytterst trevlig tjejkväll med min syster från The Scandinavia. 

Gissa vad? Vi vann igår! Säsongens sista match, mot de största rivalerna, och för en gångs skull vann vi! 1 mål räckte för att besegra Desert Ridge, och denna seger är stor. Det är liksom viktigare att besegra Desert Ridge än att besegra Highland, Mesa High eller någon annan ointeressant skola, det vet alla på Skyline. Till och med i högtalarna idag hyllades fotbollsflickorna som The Queens of Crismon (Båda skolorna ligger på Crismon Road). Det var ett bra sätt att avsluta säsongen och jag känner mig redo att gå vidare och börja med Track nästa vecka.

 

Idag har jag också blivit lite Amerikanskare än vad jag var innan, jag har nämligen för första gången lyckats memorera hela pledgen. Varje morgon under 2nd hour är det announcements i högtalarna på skolan, och de börjar alltid med att alla står upp med handen över hjärtat och säger pledgen. 

"I pledge allegiance to the flag of the United States of America

and to the republic for which it stands

one nation under god

indivisible 

with liberty and justice for all."

 

Den verkade väldigt kort nu när jag skrev den, men det tog mig över 5 månader att lära mig den, även fast jag har hört den nästan varje dag. Jaja. Bättre sent än aldrig. Jag vet inte hur många gånger jag sagt den idag, bara för att jag kan. 

 

Vill också dela med mig av att alla här kopplar mitt efternamn till Egg Benedict. När folk i min matteklass fick reda på att jag vad utländsk frågade de vad jag hette i efternamn, de trodde väl att jag skulle ha något superexotiskt och coolt efternamn, så berättade jag att det var Benedictsson. Dom tyckte det var krångligt att säga, tills en cheerleader som sitter bredvid mig ba: "Oh Benedict-sson, it's like Egg Benedict guys, and then you just add -sson!" Då blev det mycket enklare för alla att säga det. Och min kusin har gjort en spellista till mig på spotiy som han döpte till "Egg Benedict-sson". Jag var inte ens 100 på vad Egg Benedict var innan jag kom hit, och här är jag praktiskt taget Egg Benedict. 

 

Jag & Esteban den 24 December, den svenska julaftonen.