Det här är ett tidsinställt inlägg. Läser du det här så är klockan efter 13:10, och jag har (om allt gått enligt planerna) sagt hejdå till min familj och lämnat svensk mark. Nästa gång bloggen uppdateras är det alltså från USA. Men eftersom jag inte är en spågumma vet jag inte om jag kommer kunna uppdatera från New York, eller om nästa uppdatering blir när jag är på plats i Arizona. Om ni håller tummarna för att min resa går bra så kan jag försöka uppdatera så snart som möjligt. Ha det bra sålänge allesammans! 

Om ca 16 timmar bär det av, och jag har nog fortfarande inte insett att jag faktiskt lämnar det här stället imorgon. 

 

Innan den sista middagen med familjen drog jag och min allra käraste syster ut på en springtur i spöregnet. Sen kom vi hem till en tänd grill under ett parasoll i trädgården, inte ska regnet hindra familjen Benedictsson från att äta grillat inte. Jag hade fått äran att välja maten ikväll, den sista middagen för mig hemma på ett tag, och jag måste säga att jag gjorde ett mycket bra val. Supersmarrigt var det. 

 

Mina väskor är packade och vi ska bara dubbelkolla så att allt är med och satt vikten är godkänd, sen är jag redo att åka. Eller redo och redo, sen är är allt fixat inför min avresa iallafall. Redo kommer jag nog aldrig känna mig.

Men jag är riktigt taggad att testa på det här med att flyga själv och hitta rätt på okända flygplaster. Nu kör vi! Eller inte riktigt än, och jag märkte nu att det finns inget vi i det här, jag åker ju själv. Så lite mer sanningsenligt: snart kör jag!

 

Eftersom jag bör komma iväg så snabbt som möjligt så får jag en lite speciell flygresa. De flesta exporiusstudenterna åker tillsammans med en grupp andra utbytesstudenter, mellanlandar i London för att sammansluta med lite andra skandinaver och sedan flyga vidare till Soft Landing Camp i New York tillsammans.

Men självklart är jag unik och ska resa ensam från start. Ni läste rätt. Ensam. Och min mellanlandning blir i Amsterdam istället för i London. Jag har aldrig flugit helt själv innan, så detta blir något nytt. 

 

13:10 Mitt första plan lyfter från Arlanda.

15:15 Landar på Amsterdams flygplats (AMS)

17:55 Nästa plan lyfter från AMS

19:59 Framme i New York (JFK)

 

Alla tider är lokala så jag åker (tyvärr) inte med ett superplan som tar mig från Amsterdam till New York på 2 h & 4 minuter. Utan 8 timmar och 4 minuter lång är den flygningen. 

 

Väl på JFK så ska jag möta de andra Exploriusstudenterna som jag ska vara på Soft Landing Camp med. Det lilla kruxet här är bara att jag landar 55 minuter innan dom, och på en helt annan terminal. Så när jag landat på terminal 4 så ska jag ta något tåg (???) till Terminal 7, där ska jag möta alla andra.

Det här blir en utmaning, men klarar jag det nog. Hoppas jag. 

 

Klarar jag det väntar iallafall ett par dagar i New York fyllda med sightseeing och shopping innan jag flyger vidare mot Arizona.

 

Det här får bli allt för idag. Nu ska jag laga mat med pappa.

 

 

Efter en hel del krångel och stess så fick jag äntligen hem mitt visum idag! Det var verkligen på tiden. Nu ska bara Explorius fixa flyg till mig, förhoppningsvis åker jag så snart som möjligt. 

 

Idag började förövrigt Skyline High School sin termin. Faktumet att jag missar skolstarten där borta spelar inte mig så himla stor roll egentligen. Det enda som känns jobbigt med det är att jag inte kommer ha någon tid där med familjen innan, och vänja mig vid språket. Jag kommer antagligen behöva gå till skolan dagen efter att jag kommit fram till Mesa, så jag kommer ha ungefär ingen tid alls på mig att vänja mig vid språket. Det kan bli... spännande.

 

JAG FICK I SKRIVANDE STUND ETT SAMTAL FRÅN EXPLORIUS OCH JAG VET HÄRMED NÄR JAG ÅKER MEN EFTERSOM JAG INTE VET HUR JAG SKA STYRA OM DET HÄR INLÄGGET SÅ FÅR DET VARA SLUT NU OCH DET KOMMER ETT TILL OM EN LITEN STUND MED ALLDELES NY OCH FRÄSCH INFO. 

Två hejdån till har jag sagt idag. Det var inte kul då båda var till kompisar som står mig nära. 

 

Annars väntar och väntar och väntar och väntar jag på det där visumet som inte verkar ha bråttom alls att komma fram till mig. Men vid det här laget är jag van vid mycket väntan så det känns ändå helt okej. Så fort visumet kommer så är det min tur att åka iväg. Holy.

 

Eftersom jag kan åka lite när som helst nu får jag ta en dag i taget. Det är alltid de där kanske-hejdåna och dom gillar jag inte.

Hej då, vi ses kanske på träningen imorgon. 

Mitt fotbollslag alltså, dom är bäst. Idag fick jag (och Ida som också ska åka till Usa) en varsin tröja där alla i laget som hunnit skrivit hälsningar. Tur att jag har lite plats kvar i min nästan färdigpackade (!) resväska för denna finfina tröja måste jag ha med mig! 

Det här med att säga hejdå. Jag vet inte hur man ska beskriva det. Men jag ger det ett försök nu när jag fortfarande är tårögd efter mitt värsta hejdå hittills.

 

Tänk att du träffar två av dina bästa vänner, ni går på restaurang och pratar som vilken trevlig kväll som helst. Ni skrattar så ögonen tåras och magarna värker, ni äter glass och är sådär glada som man ska vara en kväll på sommarlovet. Denna kväll har allt varit som det brukar vara, som det ska vara. Möjligtvis har det tagits något fler bilder än vanligt bara. På hemvägen splittras sällskapet, en kompis får en vi-ses-snart-igen-kram innan du börjar promenera hemåt med din bästa vän vid din sida. Ni båda vet att strax ska ni säga hejdå, strax ska ni skiljas åt för 10 månader. Ni pratar på om gamla minnen om framtidsplaner, vilka ni är, vilka ni ska vara sen. Medans ni går där och pratar rinner tårarna och bröstet värker. Du inser hur mycket du kommer att sakna din bästa vän, hur skrämmande en framtid där ni inte träffas var och varannan dag är. Du är livrädd för att lämna något som betyder så mycket för dig, men det är du som lämnar, det var ditt beslut att lämna, det är liksom du som orsakat alla dina egna tårar och just nu känns det beslutet som ett av de sämsta du fattat i ditt liv. Även fast du just nu inte vill något annat än att stanna hemma och leva som vanligt, vet du att du skulle bli så besviken på dig själv om du gav upp det här. Det är klart du ska åka.

Nu står du och din bästa vän och håller om varandra, båda gråter. Vill inte. Nej. Fel. 

Sen ska du fortsätta promenaden, ensam. Nästa gång ni ses är inte om några dagar, inte ens om några veckor, utan om 10 månader.

Det är ungefär två timmar sedan ni släppte taget om varandra och nu börjar tårarna ta slut, eller du kan iallafall andas vanligt igen nu. Huvudvärk. Trött.

Färdigt. Över. Done. 

 

Denna mörka julikväll bjöds det på regnväder med åska & blixtar, tårar och ett löfte. 

Bara 10 månader.

 

Igårkväll kom de sista papprena som man behövde för att åka till Amerikanska Ambassaden och ansöka om visum, så efter att ha suttit uppe halva natten (tack mamma) så var det upp vid 8-tiden imorse för att fylla i det sista och ringa och höra med Explorius så vi kunde åka in till min förbokade tid som var 10:30. Vi fick ok av dom, så vi åkte dit. Sen 2 timmar senare åkte vi därifrån, men inte fick jag något visum inte. Alltså wä, jag orkar inte. Det värsta är att vi förstår inte ens vad som var felet. Men även okända fel går att lösa, och vi jobbar på det. 

 

Så fort jag fixat visumet sätts jag på första bästa plan mot New York, så avresan kan bli lite när som helst! 

 

Lite kul nyheter också. Inatt svarade min värdfamilj på mailet jag skickade. Jag fick veta att skolan börjar den 7/8, tveksamt om jag hinner dit till skolstart, men det gör inget om jag missar lite i början. Min värdmamma ville också att jag skulle kolla vilka kurser jag ville läsa, så hon kan skriva upp mig på dom innan dom blir fulla. Så nu ska jag fortsätta kolla vad jag vill läsa för något. Det är så svårt att välja, känns som att jag står i en stor godisbutik med hur mycket gott som helst att välja och vraka bland, men bara 25 kr att handla för. Jobbigt läge.

 

Den 26 Juli var det alltså min tur. Tidigt imorse (inte så jättetidigt, men jag sov) så börjar min telefon att låta, jag trodde det bara var något alarm som jag glömt stänga av, men icke. Det var det berömda värdfamilj-samtalet.

Jag var helt nyvaken och inte alls berädd så jag minns ungefär 4% av all info som dom berättade då, men som tur var får man ett mail med massa bifogad information om familjen & skolan. 

 

Jag ska alltså bo i Mesa, en förort till Phoenix (Arizonas huvudstad). Så inte storstad och inte helt ute på vischan, lagom är bäst som vi svennar brukar säga. Men ja, familjen. Jag vet inte riktigt vad man borde berätta, men jag kör på med den lilla infon jag har.

En mamma, en pappa, en jämnårig bror (96a), en yngre syster (97a) och en storebror (92a). Den älsta brorn är på college i New Mexico, så han bor inte hemma. 

 

Skolan jag ska gå på heter Skyline High School, det låter rätt klatchigt tycker jag. Hej jag heter Clara och jag går på Skyline High, jorå, det låter fint. Jag vet inte hur stor skolan är men då de erbjuder kurser i allt från keramik och privatekonomi till gitarr och körskola (alltså köra bil, inte sjunga (fast det erbjuds i för sig också)), så antar jag att den är rätt stor. 

 

Jag lyckades (efter typ 2 timmars "ååh mamma vad ska jag skriva") få ihop ett litet mail som jag skickade till familjen tidigare idag, så nu väntar jag spänt på svar!

 

Då jag inte vet om jag får lägga upp bilderna som de bifogade på sig själva och huset skippar jag det så länge och här kommer istället en bild på min familj som jag bifogade till värdfamiljen i mailet jag skrev.

Anledningen till att jag inte har börjat skriva här på bloggen än är för att jag inte har så mycket att skriva än. Jag har inte fått min värdfamilj än, och inte heller skolplats. Åker man med Explorius, som jag gör, så måste man ha skolplats innan man kan söka visum och så. Det känns liksom onödigt att blogga på min Usa-blogg när jag inte ens har något om Usa att skriva. Men när jag fått min värdfamilj och det så kommer bloggningen igång. 

 

Men helt still står det faktiskt inte, jag fick veta för ca 2 veckor sedan att även fast jag inte har fått någon värdfamilj så har jag blivit placerad i en stat. Jag ska till Arizona och grillas. Min mor ringde till Explorius och frågade hur det gick för dom, och då berättade de dessa glada nyheter. De flesta skolor i Arizona börjar runt den 10 Augusti så jag ska räkna med avresa runt den 1 Augusti. Det är liksom om 16 dagar och här sitter jag utan att veta var eller med vilka jag ska bo i nästan ett år.

 

De sa då också att bara cirka 50% av oss utbytesstundenter som ska till Usa har fått sina placeringar vilket var skönt att höra. Jag trodde jag var allra sist och att absolut ingen familj kunde tänka sig att ta emot mig, men så var inte fallet. Än iallafall. 

 

Jag har också pratat med Explorius om att jag vill spela fotboll under mitt år, helst hela året och inte bara 1/3 av året som man gör om man spelar i skollaget. Jag visste inte om det var något som gick att fixa, men för någon dag sen fick min mor ett mail från någon fotbollsman där han skrev att han kunde försäkra att det skulle finnas något lag där jag skulle kunna spela och passa in. Fråga mig inte hur han kan försäkra det när vi inte vet var i Arizona (som är lika stort som typ 2/3 av Sverige) jag ska bo, för jag fattar inte heller. Men det var kul att få det mailet iallafall och se att det händer grejer.

 

Ja, nu ska jag väl återgå till att sitta och glo på min telefon och vänta på att Explorius ska ringa och säga att jag fått placering.