Myrtle Beach, SC

Dagen efter graduation gick åt till packning. Packade inför Myrtle Beach, och inför hemresan. Jag skulle ju åka till Myrtle Beach i en vecka med familjen, och sen därifrån fara hem till Svea rike. Jag märkte att mina feta väska blev...väldigt full...och för tung. Så jag köpte mig en låda, som jag sen tog med mig på planet. För tydligen ingick det två incheckade bagage på mina flyg, så jag behövde inte ens betala extra. 
Efter att ha slängt och gett bort en hel del saker så gick iallafall packningen ihop på fredagskvällen. Sen var det dags att säga hejdå till Kristin & Eddie. Det var inte kul. Dom flyttade in hos oss efter att vi bokat resan till Myrtle Beach, så de fick flytta in hos några andra deras sista vecka i Arizona. 
 
Uppe med tuppen var vi på lördagen! Klockan 6 lämnade jag huset, mitt neighborhood, Mesa, och så småningom lämnade jag Arizona. För gott tänkte jag säga, men icke, jag tänker minnsann komma tillbaka dit i framtiden. 
Vi mellanlandade i Chicago, och flög sedan vidare till Charleston. Från Charleston fick vi åka bil i en sisådär 3 timmar för att komma till självaste Myrtle Beach. Och när vi kom dit. Jesus i taket. Det var... interessant. Minst sagt. Vi kom på en lördagskväll, så gatorna var proppade med kalasmänniskor. De stod och dansade med sina röda partymuggar ute på trottoarerna. Det var så mycket folk, så de vart tvungna att spärra av lite gator. Vi kunde inte ens komma fram till vårt hotell för att det var så galet. Så vi tog en sväng till Hard Rock Café, enda reston som hade öppet så sent som det var, och åt middag. Det var mums. Sen fick vi fortsätta försöka komma till vårt hotell. Det tog väl en sisådär 2-3 timmar att ta sig fram cirka 4 km med bil. Så illa var det. Men till slut kom vi fram, och krashade i säng. 
 
Jag hade inget internet på hotellet, så därför bloggade jag inget där. Jag tror inte jag ska ta dag för dag vad vi gjorde och så i Myrtle Beach. Vi solade och badade mest på dagarna, och testade olika restos på kvällarna. Jag fotade hejvillt så här kommer en del bilder :) 
I mitt och Clarissas rum typ första kvällen. Jag fick någon liten kick och byggde ett blanketfort. Clarissa hjälpte inte till att bygga, men när hon blev inbjuden till mitt slott tackade hon inte nej. 
Sola & bada & piña colada - piña colada. 
När jag laddade upp denna bild kom jag på att jag har ju inte sagt vilka vi var som var där tillsammans! 
Det var hela min värdfamilj + Jordan (grå niketröja) som är storebrors bff. Det var Bob & Nancy, min värdmammas vänner. Det var en till familj som var vänner från New Mexico, dom ser ni här på bilden (de var en mor, en far, en 97 dotter, Adriana, en 99 son, Cesar, och en 02 son, Xavier. Trevliga människor hela bunten!
♥♥♥Summersalad♥♥♥
Vi hittade ett pariserhjul som vi åkte upp i, därifrån hade vi kunnat se hela Myrtle Beach. Ifall det inte hade vart så mörkt.
På alla restauranger i Arizona får man bröd innan maten, men i South Carolina fick vi Hush Puppies. Tror detta är någon östkustgrej?? Det var små bröd/potatis/munk-bollar (?)(oklart vad de faktiskt var), som man åt med antingen honungssmör eller vanligt smör. Alla i vårt sällskap tyckte de var fantastiska, jag tyckte de var ok. 
"Hey Clara, take a picture of me and Sergio!"
Vi tittade på fyrverkerier från ett garagetak.
The mother & the Father. Så fina.
Solbrända och fina. Selfie at its best. 
Utsikten från vår balkong en disig dag. 
Jag (för en gångs skull) utanför Nance's Creek Front, en restaurang som jag fått rekommenderad av en familjekompis i Sverige. Här bjöd jag familjen på middag!
Vänta, vänta... Varje kväll fick vi köa för att få bord på restauranger. Det är inte så smidigt jämt att vara ett sällskap på 14 personer.
Storebror fyllde 22 och det firade vi genom att gå på medeltidsrestaurang där man åt utan bestick och hade krona på huvudet.
 
Det var ett toppenavslut på min tid i USA. But then again, det var ett avslut... Hemresan kommer i ett annat inlägg.

Grads 2014

Graduation. Det alla high schoolers både sett fram emot och fruktat i 4 år. Och som alla utbytesstudenter sett fram emot och fruktat i ett år. Jag var inte ens säker på att jag skulle få vara med på graduation tidigare, då jag bara va junior, men efter ett snack med rektorn så sa de att jag fick vara med. "It's an experience", älskar när man får specialbehandling sådär. Så för ett tag sedan beställde jag cap & gown (sån där dräkt man har på sig på graduation), och den kom väl en sisådär 2 veckor innan the big day. Testade den dock inte innan det var dags. Kändes som att jag var med i Harry Potter, när alla gick omkring i sådana där kappor och hattar. Slytherin, jag var typ Malfoys vapendragare i den där dräkten. 
 
Vi åkte till skolan tidigt på morgonen, och hade "graduation rehersal", så typ genrep. Vi blev tillsagda hur vi skulle gå, hur vi skulle sitta, hur vi skulle bete oss, och så vidare. Sen när det var dags för den vanliga skoldagen att börja for vi hem, för vi behövde inte gå i skolan sista dagen. NAJS. Men runt 17:30 var vi alla fixade och fina för the real deal. Kappan på på och hatten likaså. Vi åkte till skolan och mingla runt lite i idrottssalen en stund innan det var dags att gå ut till the football field där hela kalaset skulle äga rum. Många bilder togs, #graduationselfie. Sen när vi gick ut på långa led till alla stolar som var uppsatta på footballplanen stod människor i runt om där man gick hela vägen. Det kändes som at det var någon parad. Och läktarna var 534 gånger mer fyllda än de var vid footballs matcherna; allas familjer och kompisar var där, många hade stora "CONGRATS XXX" skyltar. Det var lite nationalsånger, pledge, tal och sånt. Sen ropades alla upp en och en, med mellannamn och allt, och man fick gå upp till rektorn och hämta sitt "diploma". 
 
Efter ceremonin togs det ännu fler bilder. Alla ville ha bilder med the foreigners som precis graduatat. Det blev en del hejdån där med, med tårar. Så på en del bilder är det typ smiling but we're close to tearssss. Eller tearsen var redan där, så det var väl gråtande men ändå leende ansikten som fotades. Det var sorgligt. Men hela upplevelsen i sig var mäktig, riktigt cool. Så himla Harry Potter. 
 
Efteråt gick jag, Clarissa, Bianka, Kristen & Riley hem till Kristen där vi körde en sista sleepover. Det var en fin kväll, då en hel del bilder togs också. Sen på morgonen blev det mer hejdån. Usch. Det var inte kul någonstans att säga hejdå till mina fina vänner. Men it had to be done. Dom är så bra, mina vänner. 
 
Bianka är duktig på att fota, och hon fotade under graduation (vill lätt ha henne som min personliga fotograf sen när jag tar studenten i Sverige). Clarissa hade min kamera, och fotade. Och min värdfader hade en kamera också, så här kommer lite blandade bilder.
 
Jag & Esteban innan vi for till skolan.
Where's Waldo aka Clara? 
In action.
Tjoho, färdiga med high school.
Riley, Esteban, Clarissa, Bianka & Kristen.
Kristin, Cilveste, Eddie & jag. 
Heyyyy Esteban & jag igen. 
Jordan, Eddie, jag, storebror.
Kristin & Chex.
Kalas. Esteban, Kristen, Jag, Bianka, Nate, Chex. 
 
Det får vara tillräckligt med bilder från graduation. Här kommer en ynka bild från sleepovern, en bild som jag tycker representerar kvällen/natten ganska så bra.
 

Sista kvällen hemma

Hej allesammans.
Jag skulle skriva ett riktigt blogginlägg, men min dator är numera nerpackad. Som resten av mitt Amerikanska liv, mitt liv jag lever nu. Mina väskor är så gott som packade, och imorgon bitti lämnar jag Arizona. Jag lämnar mina vänner här, och mitt hem. Jag lämnar också mina två Europeiska värdsystrar. Jag flyger, tillsammans med min värdfamilj, till South Carolina för att avsluta året där. Det är ledsamt det hära. Mitt rum är så naket utan alla bilder och grejer på väggarna. 
Igår var graduation. Jag skriver om det senare, när jag har tillgång till alla bilder. Dock ser jag väldigt gråten ut på många bilder; det blev många sista hejdån där. Usch. Sen dess har jag haft en sista sleepover hos Kristen med Clarissa & Bianka, och gråtit lite till när jag sa hejdå till dom. Usch. 
 
Men ja. Inlägg om graduation kommer omgående, håll ut kamrater.  
 
Det fungerar inte att ladda upp bilder från mobilen så det blir ett bildlöst inlägg.

Time flies

Detta skulle publicerats för två dagar sedan, men det gjorde det tydligen inte.
Jag ligger så grymt efter med bloggandet så jag vet inte ens var jag ska börja. 
Ska jag börja med idag och säga att jag har gått sista dagen på high school? Eller ska jag börja med att Skylines prom var förra lördagen, och att Esteban vann promking? Jag tror jag börjar med lite prom. Min skolas prom var som sagt förra lördagen. Temat var The Great Masquerade, så en mix av The Great Gatsby och en maskerad, och hölls på ett fancy Marriott hotell. Vissa klädde sig passande till temat, exempelvis Kristin gjorde det. Själv använde jag samma klänning jag hade när jag var på Desert Ridge's prom. 
Sa jag någonsin att Esteban hade blivit nominerad till promking? Det var han iallafall. Det var tre pojkar nominerade för king, och tre fickor nominerade för queen, och på själva balen avslöjade de vinnarna. Esteban vann king! Jag blev så glad för hans skull. Han fick krona, och ett sånt där band man har över axeln och hela kalaset. Det var riktigt kalaskul! 
Lite prompics sådära.
 
Sen har jag haft min sista dag på high school idag. Denna vecka har bestått mestadels av finals, eller slutprov som vi säger i Svea rike. Jag hade bra betyg innan, och eftersom mina betyg inte räknas här bestämde jag mig för att inte stressa över finals, jag pluggande absolut ingenting inför någon av dom. Jag gjorde hyfsat ifrån mig ändå, och sänkte mig inte i ett enda ämne. Trevligt, trevligt. Det enda jag vart stressad för denna vecka är yearbook signing. Man ska signa så många yearbooks, och det är så många man vill ska signa ens egen. Jag vill ju komma ihåg alla fina människor jag mött här. Nu är min yearbook nästan proppfull, och jag har några till som jag ska försöka få tag på imorgon som måste signa den. Imorgon har alla seniors ledigt på dagen, för att förbereda sig inför själva graduation som äger rum på kvällen. Eftersom jag ska "fake graduata" så ska jag inte gå i skolan även fast jag bara är en junior. Fast vi måste dit på morgonen ändå, för att ha graduation-genrep kl 6:45 på morgonen... KALAS SKA DET BLI! 
 
Förresten vet jag absolut inte alls vad jag känner inför att jag ska lämna det här stället om 3 dagar. Tre ynka dagar. Det är ju ingenting! Madnesssss. Men innan Sverige väntar en vecka i Myrtle Beach, South Carolina, med min värdfamilj + några fler. Åh alltså jag vet inte. 

Now the [year] is coming to an end

Mitt år här i USA är inte över riktigt ännu, men vi har haft vårt good bye party, så det känns att det börjar närma sig. Förra fredagen bjöd vi hem lite vänner för att "fira" att jag, Kristin & Eddie snart återvänder till respektive hemland. Några av de vi bjudit kom inte, och vissa vi inte ens had bjudit dök upp, men jag måste säga att gruppen som var där var suverän. Vi åt Estebans specialité (klicka här och se första bilden för att se vad detta är) (MUMS så himla smarrigt, äter fortfarande resterna hehehe), pratade, byggde människopyramider, tog bilder, badade i poolen, och åt tårta. Det var en riktigt lyckad kväll, och jag tycker inte om att jag snart måste lämna det här stället och alla människor jag lärt känna här. 
Efter x antal misslyckade försök att bygga denna pyramid...
...SÅ LYCKADES VI!
Cookies n' creme glasstårta, den smakade bra!
Late night badande när de flesta gått hem.
GROUPHUG! 
 
Det var en hel del människor som inte lyckades fastna på bilder från kvällen, vilket är lite synd. Men för en gångs skull är jag med på bilder! Det blev ganska mycket bilder på samma personer, men det är dom jag är närmast. Jag kommer sakna dom så mycket. Kvällen får 12/10 toasters.
 

Legacy of Excellence

För någon vecka sedan fick vi ett brev på posten, ett brev som sa att jag skulle få ett pris. Tydligen får varje lärare på skolan nominera ca 2 elever, och då hade en av mina lärare nominerat mig. Jag hade inte en aning i vilket ämne jag blivit nominerad, men det skulle jag få reda på på en Award Ceremony som skulle hållas i skolan i Torsdags. Clarissa & Esteban hade också blivit nominerade, så torsdagen kom, och vi klädde oss fint och for till skolan på kvällen. Folk hade med sig familjer, morföräldrar och hela kalaset. Jag fick gå upp på skolans scen, och skaka hand med rektorn när jag fick mitt diplom. Jag snubblade inte, och allt gick som smort, förutom att damen som läste upp mitt namn inte riktigt kunde läsa. Clara Benedictsson blev Sierra Benedictsson. Jag vart lite osäker på ifall jag skulle gå ut på scenen när de sa så, men det var mig de menade. Det var tydligen min mattelärare som nominerat mig, det var ett bra och smart ämne att bli nominerad i. Var lite rädd att det skulle vara i painting, för isåfall skulle det inte räknas. Men så var icke fallet. Clarissa blev nominerad i Engelska, och Esteban fick en sisådär 4325 priser, från the marines, och lärare och jag vet inte vad. Så nu sitter ett bevis på att jag är smart på väggen här hemma :)
 

Skeletøn Clique

I Tisdags gick jag inte till skolan. Denna dag spenderades i Tempe, köandes för konsert med Clarissa, Bianka & Kristen. Det var Twenty One Pilots som skulle uppträda. Andra gången jag ser dom här i Staterna. Vi kom till The Marquee, stället de skulle spela på, runt 13-tiden. Kl 18:30 släpptes vi in, och vid 19:30 kom första förbandet ut på scen. Hunter Hunted hette dom. Jag hade aldrig hört talas om dom innan, men dom var riktigt bra tycker jag! Andra förbandet hette NONONO. Sångerskan i det bandet hade en accent, och Bianka skämtade och ba "Höhö Clara, is that your cousin?". MEN HÖR OCH HÄPNA, de är från Stockholm! Jag var tvungen att googla lite där i publiken där jag stod, för jag tyckte NONONO lät lite bekant. Det visade sig att de var svenska, och att de var på Hultsfredsfestivalen förra året. När jag berättade detta för mitt lille crew så flippade de och började skrika "WOOO SWEDEN" "SHE IS FROM SWEDEN" "WE LOVE SWEDEN". Efter NONONO kom de vi alla väntat på. Joshua Dun & Tyler Joseph, aka Twenty One Pilots. De är så bra att jag inte vet vad. Och de vet hur man gör en bra show. Och Tyler, sångaren, är så hemskt charmig när han pratar mellan låtarna. Sjöng och dansade som om det var den sista dagen i mitt liv. Twenty One Pilots gör så att de går ut och uppträder på publiken, literally. De skickar ut en planka som publiken håller upp, och så sitter de på den och sjunger/trummar. Var så nära så jag höll i plankan! Det var trummisen, Josh Dun som var på min planka, och när han skulle tillbaka upp på scenen så pekade han ut i publiken. och gissa var han pekade om inte rätt på mig. Rätt i min kamera som filmade. Jag dog 14 gånger om.
 
Efter konserten träffade vi NONONO, och jag berättade för dom att jag var från Sverige. Så sångarbruden ba "NEJ ÄRE SANT?!" och kramade om mig. Kändes nästan som att det var jag som var kändisen, när hon kramade mig, jag kramade tillbaka på hennes kram. ClaraCool. Det var så konstigt att prata Svenska igen, efter nästan 10 månader i USA. Det är så himla annorlunda att prata över skype och att prata svenska face to face med någon, det är galet. Jag känner mig helt handikappad, för jag känner att jag kan knappt svenska längre. Det känns mycket naturligare att prata på engelska. Jag tog iallafall en bild med NONONO, och det var näiz.
 
Hunter Hunted & NONONO.
21 Pilots.
Bilden på mig och NONONO var väl lite sådär, svettig och mysig efter dagens köande & dansande, men jag var glad ändå!
 
Nu är klockan dundermycket, och jag får fortsätta att catcha up imorgon eller något. När jag har tid och internet. Förhoppningsvis snart.

Strawberry

(Jag ligger grymt efter med bloggandet nu, det har vart en händelserik vecka, och vårt internet hemma funkar inte. Nu fick jag låna en hotspot mojäng från the father, så nu ska jag börja catcha up!)
 
Nu tänkte ni allt på mat va? Det Strawberry detta inlägg kommer handla om är inte ett sådant Strawberry man äter, det är ett ställe här i Arizona som heter Strawberry. För en vecka sedan tog vår kompis Silvestre med mig, Kristin & Eddie på en hike. Han sa att vi skulle till ett vattenfall och jag tänkte att "det låter ju trevligt, visst jag kan hänka.". Så runt 7 på morgonen kom Silvestre förbi och hämtade upp oss, bilresan till Strawberry, där vi skulle hajka, var nästan 2 timmar lång. Vi stannade på subway och införskaffade lunch, och sedan efter ett toalettbesök började den långa vandringen. Vi hade hört att det skulle vara cirka 4 miles one way till vattenfallet, men när vi kom dit berättade en man för oss att det var 5 miles. Så 8 km. Nice. Eddie & Silvestre är väldigt pratglada, och ville gå och lyssna på spansk musik och tjoa &  tjimma, så jag och Kristin gick lite i förväg så vi kunde vara skandinaver och ha det lugnt och skönt. Vi vandrade på, genom öken och djungel (kändes det som iallafall), och ödlorna sprang runt mest överallt. Vi hittade en flod som vi följde, och tillslut kom vi fram till vattenfallet. Holy macaroni var vackert det var. Det var som i en film. Helt genomskinligt vatten, omringat av klippor, skog, och röda berg. Så typiskt Arizona, men samtidigt så himla inte. Vi fick vänta en stund på Eddie & Silvestre, och sen åt vi våra smarriga mackor och hoppade i plurret. Det var inte ens så kallt, svalkande. Strömmen var stark men vi var starkare. Det fanns en liten grotta precis bredvid vattenfallet som man kunde simma in i, så det gjorde vi. Det var så fantastiskt, och detta ställe, som för övrigt hetter Fossil Creek, är helt klart ett av mina favoritställen på jorden.
 
 

Bye Bye Birdie

Här i Amerika har jag en kamrat som heter Anissa. Anissa sprang cross country, spelade fotboll, och springer nu distans i track, precis som jag. Denna Anissa har ett intresse för skådespeleri vid sidan av allt sportande, eller ska man kanske säga att sportande intressen vid sidan av skådespeleriet. Denna bilden har dykt upp i ett inlägg för länge sedan, men här har vi flickan↓.
Anissa skulle iallafall ha en show, en musikal, i fredags. Men i fredags hade jag & Kristin inte tid att åka och se på denna show. Men igår övertalade vi (och cred till Kristin för detta, hon är pro på att få det som hon vill) våra hostpäron att skjutsa oss cirka 45 minuter bort där showen skulle vara. Bye Bye Birdie hette musikalen, och något vi inte visste var att Anissa hade huvudrollen. Så efter middag på Paradise Bakery (♥) gick vi in till teatern, som för övrigt var väldigt liten. Det var bara som ett lite större rum, med typ 3-4 rader med stolar för publik runt om vid varje vägg. Vi hälsade på Anissas syster (aka coach Elise för mig, hon var min fotbollscoach under fotbollssäsongen i skolan) och sen började showen. JESUS I TAKET vad duktig Anissa var. Hon dansade, sjöng och skådespelade. Hon har talang den flickan. När vi träffade henne efteråt var hon jätteglad att vi hade kommit för att se på, det var vi också. 
Frozen Yogurt tidigare under dagen.
Kristin äter Paradise Bakery innan showen.
Väntar på att det ska börja.
Vi efter showen. Eller heter det oss efter showen? Jag vet inte. Kristin, Anissa & jag efter showen.

Promprat & Poolparty

PP & PP.
Denna vecka har varit händelserik. Det pratas väldigt mycket om prom i skolan, och människor frågar varann hit och dit. Fast min värdmamma sa att hon tyckte det kändes som att det är väldigt många som går i grupper i år. Biljetter är inköpta, och nästan alla i min grupp har sina klänningar fixade. 
Ni vet i alla filmer när det är prom, då de röstar fram Prom King & Prom Queen? Ja, det ska vi göra på min skola med. Och gissa vem som blivit nominerad till Prom King om inte Esteban?! Han är 1 av de 3 nominerade, och jag tror han kommer kamma hem segern. Även fast han inte vill det. 
 
Igår hade vi vår track banquet. Alltså typ avslutningskalas. Vanligtvis gör man så att alla klär upp sig, och tar med sig mat så har man ett stort knytkalas där det delas ut priser och folk som gjort bra grejer, såsom slagit skolrekord och så, uppmärksammas. Men vår huvudtrackcoach sa att han tyckte inte man skulle ha en banquet ifall man inte vunnit state, så vi hade ett poolparty istället. Så istället för track practice igår så hade vi skolans pooler, där vi badade och åt pizza tillsammans. De delade också ut priser och diplom och så, så det var nästan en banquet.
 
Folk verkade tro att detta var goodbye till mig och Kristin, för flera stycken kom till oss och ba "Ska ni åka hem nu? Det var roligt att lära känna dig, jag kommer sakna dig." Och vi kände mest ????? för det är ju ca 3 veckor kvar, vi ska inte lämna ännu. Efter banqueten fick vi skjuts hem av Mugge, men han ville stanna och spela lite ultimate frisbee, så jag och Kristin la oss i våra bikinisar på skolans höjdhoppsmatta och solade och tittade på när de spelade. Vi kom överens om att detta var livet på en pinne. Bara slappa i solen på en stor madrass, efter att ha badat i poolen. Och det bästa av allt, att detta faktiskt är våra liv nu. Vi var hemma när vi gjorde detta. För jag tycker att jag är hemma här, jag har två hem nu.
 
På kvällen åkte jag, Miriam, Clarissa & Jazmin ut och åt på restaurang. Det var så trevligt så trevligt. 
Hänt i veckan:
Min telefon gjorde magplask på vår garageuppfart. 
Jag och Kristin snapchattade.
 Jag hade lockigt hår, och jag bakade kanelbullar. 

Är det sommarlov?

Här i Mesa har vi gått in i sommarlovsmode. Vi stannar uppe längre än vi borde, vi går ut och äter sent på vardagar, äter glass, kopplar bort skolan, solar på husets baksida. Men jag klagar absolut inte. Att track lugnat ner sig så vi kommer hem tidigt nästan varje dag nu bidrar också till mer ledig tid att göra precis vad man vill. Så vi bara chillar omkring här, och det är supernice. Försöker att inte tänka på att jag bara har mindre än en månad kvar här, och bara ta vara på varje dag så gott jag kan. 
 
Många kul saker närmar sig:
  • 6/5 Twenty One Pilots konsert.
  • 9/5 Avskedskalas för mig, Kristin & Eddie. 
  • 10/5 Prom. 
  • 22/5 Graduation.
  • 24/5 Myrtle Beach.
Påtal om ingenting, här kommer lite bilder från påskmåltiden.
The father vaktade grillen...
...där dessa godsaker fanns.
Inne i köket lagades andra smarrigheter såsom the mother's specialris, svampstuvning och sparris. 
Namnamnam. Såhär kan påskmat se ut i Amerika, inga ägg eller knäckebröd här inte. 
Måltiden avslutades med vattenmelon. Då var the mother glad...
...och Esteban likaså. 
 
 
 

Bastille

Nu kommer inlägget om Bastille, konserten vi var på för nästan en vecka sedan! Det var på söndagen, dagen då alla firar påsk här. Konserten var i Tempe, ett ställe som ligger ungefär 30 minuter ifrån där jag bor. Vi hade planerat att åka dit vid 13-14, för att få en bra plats i kön, och hamna långt fram under konserten. Min familj flyttade påskmåltiden ett par timmar tidigare än vanligt för att vi skulle kunna åka i tid, men det gjorde inte Kristens familj. Så vi var tvungna att vänta på henne (hennes far skulle skjutsa oss dit), och sen vid typ 16 så kom vi iväg. Både mina värdföräldrar och Kristens föräldrar sa att kön inte skulle vara så lång för "det är ju påsk, så folk kommer inte komma dit jättetidigt", men de hade fel. När vi kom dit var det ca 1,5 timmar tills dörrarna skulle öppna, och kön vad låååång. Men som tur var hamnade vi i skuggan under en freeway så väntan var inte så jobbig. Jag tycker synd om de som fått vänta ute i solen, det måste vart svettigt. 
Sen kom vi in. Jag och Kristen sprang för att få bra platser, och Clarissa & Bianka sprang för att köpa merch/tröjor till oss alla. Kön till merchen var lång, och golvet fylldes snart så mycket att när Bianka och Clarissa kom in i själva konsertrummet kunde de inte ta sig till oss. Så jag och Kristen var på ett ställe, medans Clarissa & Bianka var på ett annat ställe. Min och Kristens plats var bra, förutom att jag hade en 2 meter lång grabb precis framför mig. Men efter ett tag lyckades jag ta mig lite åt sidan så sikten var klar! 
Förbandet var To Kill A King, dom var ett gäng trevliga filurer. Jag hade lyssnat lite på dom innan, så jag kunde sjunga med i en sisådär två låtar, men dom var bra.
SEN KOM BASTILLE!
Det var fantastiskt. Jag är 1000% säker på att detta är mitt favoritband på jorden just nu.
Sen efteåt poseade vi med våra nya tröjor. Och vi hittade en Twenty One Pilots affisch där inne också, och började redan när Bastille var färdiga att tagga till för vår nästa konsert som är om inte ens två veckor nu. På samma ställe som Bastille spelade ska Twenty One Pilots spela, och det kommer bli grymt! Vi har redan planer på att åka dit supertidigt så vi hamnar längst fram. 
 
Efter konserten åkte vi hem, och dagen efter i skolan, då jag gick på 4 timmars sömn, den var mindre kul. Men det var det värt, 1000 gånger om. 
 
 

Kändisbesök på skolan

Jag tänkte blogga om Bastille, men eftersom jag inte lyckas få över de bilderna till datorn väntar jag med det. Men när jag ändå sitter här vid datorn så kan jag ju lika gärna slänga in ett nytt inlägg på bloggen. 
 
Livet här rullar på, och jag försöker att inte tänka så mycket på att mitt år snart är över. Jag försöker ta vara på tiden. Skulle kunna använda det som en ursäkt för uteblivet bloggande, men jag har bara vart för lat för att ta tag i bloggen. Plus att jag vet inte vad jag ska skriva om, för dagarna är hyfsat likadana varje dag, och då blir ju inte det så interessant. Men! Det finns en cool sak som jag glömt dela med mig av. Mina skola har en rätt imponerande pool, jag minns inte vad det var, men jag tror den är med på topplistan av Arizonas största pooler. Därför ska 2014 Arena Grand Prix at Mesa (någon simtävling) hållas där imorgon, och ingen mindre än Michael Phelps ska vara där och simma! Coooolt. Så imorgon kommer det antagligen vara kaos på skolan.
 
Och nu funkar det ändå inte att ladda upp någon bild, så jag får la säga tjingeling så länge.
 

Seg Dag

Igår var jag hemskt produktiv. Jag läste en bok, jag tog en springtur, jag skrev & skickade ett brev, jag stickade, och jag städade mitt rum. Så jag lever på den produktiviteten idag med, och har därför världens latdag. Passade bra med vädret också. För en gångs skull är det molnigt, och det blåser absolut ingenting. Jag fick ett litet ryck och gick runt i huset (och utanför) och filmade lite. Sen klippte jag ihop det lite snabbt, och wioala, här kan ni se snuttar av hur en alldeles vanlig latdag kan se ut här hemma. Förutom att det inte var så mycket folk hemma när jag filmade, men det bidrog bara mer till den sega stämningen. Har ni sett hur jag bor förut? Jag minns inte ifall jag visat det.. (Mitt rum kan ni se lite av runt 00:50)
Folk ni kan se i filmen: Clarissa, Jazmin, Eddie, Miriam, Papa Sergio (i bakgrunden) & jag. 
Filmen är i HD kvalitet så jag rekommenderar att se den i minst 720p, annars vore det ju slöseri med skärpa.

3 dagar till Bastille

Nu har jag en långhelg framför mig, så nu får jag förhoppningsvis tid att andas lite. Här i USA får man inte en hel vecka ledigt från skolan, som vi får i Sverige. Här får vi långfredagen ledigt, men that's it. Det är ju bättre än inget alls iallafall. Denna vecka har jag kommit hem från skolan hyfsat tidigt varje dag, vi har 10 dagars easy practice med track. De sista meetsen närmar sig och lika så state, så då vill man ju inte ha träningsvärk eller vara trött i benen. Inte för att jag tävlar i dessa meets, men jag får easy practices ändå. Jag har haft mitt sista track meet, sorgligt nog.
 
Kristins födelsedag var igår, och då drog hon till California för att spendera ett tag där med sina norska kamrater som flög över halva jordklotet för en liten semester tillsammans. Så nu är det rätt tomt här hemma. Eller inte tomt. Vi är fortfarande 6 personer som bor i det här huset just nu. Men det är ju tommare än om 7 personer bor här?? 
 
Idag efter skolan så åkte jag, Clarissa & Miriam och hämtade ut våra biljetter till Bastille (!!!!) som är på söndag (!!), och till Twenty One Pilots, som är den 6 maj. SÅÅÅÅHÄÄÄÄÄR taggad är jag! :D Sitter för tillfället och beundrar min Bastille poster på väggen och diggar deras musik. Är dessutom dödstrött, så jag ska nog försöka gå och lägga mig tidigt idag, jag vill ju vara pigg och glad för min three day weekend jag har framför mig!
Konsertgänget.