I Tisdags gick jag inte till skolan. Denna dag spenderades i Tempe, köandes för konsert med Clarissa, Bianka & Kristen. Det var Twenty One Pilots som skulle uppträda. Andra gången jag ser dom här i Staterna. Vi kom till The Marquee, stället de skulle spela på, runt 13-tiden. Kl 18:30 släpptes vi in, och vid 19:30 kom första förbandet ut på scen. Hunter Hunted hette dom. Jag hade aldrig hört talas om dom innan, men dom var riktigt bra tycker jag! Andra förbandet hette NONONO. Sångerskan i det bandet hade en accent, och Bianka skämtade och ba "Höhö Clara, is that your cousin?". MEN HÖR OCH HÄPNA, de är från Stockholm! Jag var tvungen att googla lite där i publiken där jag stod, för jag tyckte NONONO lät lite bekant. Det visade sig att de var svenska, och att de var på Hultsfredsfestivalen förra året. När jag berättade detta för mitt lille crew så flippade de och började skrika "WOOO SWEDEN" "SHE IS FROM SWEDEN" "WE LOVE SWEDEN". Efter NONONO kom de vi alla väntat på. Joshua Dun & Tyler Joseph, aka Twenty One Pilots. De är så bra att jag inte vet vad. Och de vet hur man gör en bra show. Och Tyler, sångaren, är så hemskt charmig när han pratar mellan låtarna. Sjöng och dansade som om det var den sista dagen i mitt liv. Twenty One Pilots gör så att de går ut och uppträder på publiken, literally. De skickar ut en planka som publiken håller upp, och så sitter de på den och sjunger/trummar. Var så nära så jag höll i plankan! Det var trummisen, Josh Dun som var på min planka, och när han skulle tillbaka upp på scenen så pekade han ut i publiken. och gissa var han pekade om inte rätt på mig. Rätt i min kamera som filmade. Jag dog 14 gånger om.

 

Efter konserten träffade vi NONONO, och jag berättade för dom att jag var från Sverige. Så sångarbruden ba "NEJ ÄRE SANT?!" och kramade om mig. Kändes nästan som att det var jag som var kändisen, när hon kramade mig, jag kramade tillbaka på hennes kram. ClaraCool. Det var så konstigt att prata Svenska igen, efter nästan 10 månader i USA. Det är så himla annorlunda att prata över skype och att prata svenska face to face med någon, det är galet. Jag känner mig helt handikappad, för jag känner att jag kan knappt svenska längre. Det känns mycket naturligare att prata på engelska. Jag tog iallafall en bild med NONONO, och det var näiz.